Jag har varit hos min far nu i över en vecka och det känns riktigt bra. Västerås bleknar vid en liknelse med underbara Skåne. Jag vill hem, det är här jag vill bo , nära havet!
Mitt barns mamma har inte försvunnit ur mina tankar! Hon kommer alltid att framträta i mina tankar i alla möjliga konstellationer. Jo, jag älskar nog henne fortfarande! Fast hon skulle aldrig kunna glömma och förlåta, därför tror jag inte på ett nytt försök. Om ett nytt försök till förhållande skulle göras så får det bli på hennes initiativ!

Jag vet att hon lider av någon sorts åkomma som gör att hon inte kan känna empati för andra människor! Det har varit väldigt tydligt men jag har inte kunnat sätta någon etikett på vad det varit för fel! Nu är jag säker. Hon har aldrig stått på min sida, oavsett vad det handlat om. Det gör ont när man inte får någon sorts uppbackning alls av sin partner. Trots allt detta så var det för henne som jag lämnade allt bakom mig och flyttade upp till Västerås, no regrets!